Morsdag, förra året firades med middag som jag lagade och tårta som brorsan och jag hjälptes åt med, allt för att fira våran älskade mamma. Det var en fantastisk kväll, varm och solig och vi njöt verkligen av middagen på altanen. Vi bestämde oss för att vänta lite med tårtan, så delade vi på oss för att göra lite olika saker. Mamma och pappa satte sig på övervåningen framför tv’n och tittade på en film, brorsan och hans kompis satt också på övervåningen och spelade datorspel och jag la mig i mitt rum och pratade i telefon med Adde.
Jag vet inte riktigt hur lång tid som gick, men efter ett tag så luktade det som om någon grillade i närheten, och jag tyckte inte det var speciellt konstigt eftersom det var en sån fantastisk kväll. Men allt eftersom så luktade det mer och mer och till slut kunde jag till och med se rök, så då började jag knalla runt i huset för att kolla lite var det grillades. Då märkte jag hur en granne stog och tittade på vårt hus, och hur han springer bort runt sitt hus och hämtar en slang och börjar springa mot vårt hus. Samtidigt så bankas det på våran ytterdörr, det var våra andra grannar som bankade och skrek att det brann. Så fort det bara gick så kom mamma och pappa, brorsan och hans kompis ner från övervåningen och vi gick ut ur huset. Vi möttes av en enorm rök och ett garage/förråd som stog i lågor. Grannarna som hade bankat på dörren hade ringt brandkåren och vi hörde sirener på avstånd. Mamma, pappa, brorsan och kompisen gick ut ur huset och jag gick snabbt efter pappas mobiltelefon och sen gick jag ut ur huset. Då hade det börja brinna på taket och i väggarna på vårat hus, alla grannarna hade samlats runt omkring och försökte släcka branden med vatten, men det gick bara inte. Efter att vi flyttat undan bilarna från garaget, så att det inte skulle bli någon explosion, vi fick ställa oss på gräsmattan och bara se vårat hus brinna.
Min mamma var i ren shock, hon var totalt o-anträffbar, hon grät och skakade. Jag kände mest att jag var glad att vi alla var ute, men otroligt orolig för min mamma - den starkaste kvinnan jag känner, som bara inte fanns längre. Men när det börade ryka ut ur taknocken, trodde jag inte att vi skulle ha något hus kvar, jag antar att det var då mitt hopp försvann. Tills, brandkåren kom, för mig kändes det som en timme, men det var snarare 5-10 minuter, och det tog inte många sekunder innan dom hade slitit upp taket på huset, och började göra allt dom kunde för att släcka branden i huset, för garaget/förådet var redan nerbrunnet. Under tiden tog ambulanspersonal hand om min mamma och brandkåren och polisen pratade med pappa och mig flera gånger om för att försäkra sig om att det inte fanns någon kvar i huset. Efter nån timme så var branden släkt, brandkåren släkt elden och räddat huset för länge sedan, men dom sprutade vatten länge länge, för att försäkra sig om att det verkligen inte kunde ta eld någonstans.
Som tur var, stod huset kvar och det var ingen rökskada, så vi kunde bo i huset under natten, däremot hade huset fått vattenskador, från allt vatten som sprutades in. Men när vi äntligen fick gå tillbaka in i huset och visa mamma att det inte var någon fara längre, satte vi oss och var tacksamma över att det hade gått så bra, allt var bra trots allt.
Det var då jag insåg att jag hade sagt till Adde för 4 timmar sedan “DET BRINNER!!!!” och sen lagt på, jag ringde upp honom och då var han påväg upp till mig. Min prins, var påväg 30 mil, för att se till att vi var okay. Det var då mina föräldrar insåg att min Adde, var det bästa som någonsin kunde ha hänt mig, det var då han blev deras “svärson” på riktigt.
När min älskling parkerade på gatan utanför huset, så rusade jag ut och slängde mig i hans armar, och började storgråta. Jag hade innan inte fält en tår, jag var ko-lung, men när jag kände hans starka armar runt mig så brast mina murar - då kom alla känslor.
Den natten sov jag oroligt, men jag fick sova i Adde’s armar. Min bror var uppe flera gånger och kollade att det inte brann i förrådet. Mina föräldrar sov inte en blund.
Contact me at mail@karoleen.se .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar