Efter Spottingen som jag var på förrförra lördagen så tog jag pendeln hem och fick ett oväntat meddelande från Sir, han undrade om jag satt på tåget för det gjorde han och Grevinnan. Så vi spontan dejtade mellan Älvsjö och Östertälje. Det var en otroligt mysig överraskning och fint att ha någon att prata med i några minuter. Tack för sällskapet godaste vänner!
Jag hoppade av i Östertälje och tog bilen till affären för att köpa lite mat för kvällen. Adde var ju iväg på jakt så jag var "ensam" med lillebror. Jag hade tänkt äta något gott, slötitta på Melodifestivalen, pyssla lite och kanske till och med hinna med att blogga lite.
När jag kom hem så satte jag mig framför datorn och bara tog det lite lugnt, men det tog inte många sekunder tills jag började må ganska dåligt. Jag hade ont på höger sida och det var ganska ordentlig smärta. Sen kom illamåendet och det resulterade i en massa spring fram och tillbaka från toaletten. Smärtan växte och både feber och huvudvärk satte igång. Trots värktabletter fick jag inte bukt på smärtan och det enda jag kunde komma på var att lägga mig i badkaret med massor av varmt vatten. Det lindrade lite...
Natten fortsatte i samma anda....
På morgonen så mådde jag faktiskt lite bättre, eller ganska mycket bättre. Ingen magont, ingen sidont, inget illamående och ingen feber. Jag trodde att jag kanske hade fått någon matförgiftning eller något annat... Jag gjorde mig iordning för dagen och hade tidigare funderat på att jag skulle åka till en loppis och hitta lite fynd. Senare på eftermiddagen/kvällen/natten skulle jag åka ner till Norrköping och hämta Adde. Men förutom det var inget bestämt. Strax innan jag lämnade huset så började jag blir otroligt trött och väldigt illamående, så jag la mig i sängen en liten stund, för att vila lite... Sen började det igen...
På eftermiddagen så mådde jag så dåligt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag kräktes ut allt och eftersom jag inte ätit något så var det inget att kräkas ut.... Jag kunde inte hålla nere något vatten och hade inte gjort det sen dagen innan. Jag var orkeslös och hade ont precis överallt... Det hade blivit många varma bad under natten och dagen och det lindrade lite varje gång. Lillebror fixade en varma koppen till mig när mellan smärtattackerna och det var varmt och gott, men jag ångrade att jag ätit något några minuter senare...
Tårarna kom på kvällen när jag pratade med Adde och insåg att jag inte kunde ta mig någonstans på egenhand. Jag skulle inte kunna åka ner till Norrköping och hämta honom, det var helt omölligt. Jag sprang mellan sängen, toaletten och badkaret och smärtan var olidlig....
Adde tog sig hem på egen hand och jag lyckades somna och sova bortåt 2 timmar men vaknade av att jag hade svettats ner hela sängen och mådde jättedåligt. När Adde kom hem, vid 01.00 på måndagsmorgongen, så var det så skönt att bara lägga sig i hans famn och låtsas om att det inte gjorde ont. Men vid 03 började mina smärtor igen och det var bara att lägga sig i badet och hoppas att det skulle bli bättre. Adde satt bredvid mig och höll mig i handen...
Attackerna kom och gick hela natten och Adde tyckte att vi skulle åka till akuten. Han blev så orolig när han såg mig i så mycket smärta... Jag grät och ville bara att det skulle sluta och pga kräkningarna kunde jag inte hålla ner några värktabletter heller. Jag gillar inte sjukhus och akuten har jag bara dåliga erfarnheter av... Att sitta och gråta och ha smärtor i väntrummet kändes inte som det roligaste att göra.... Hemma hade jag i alla fall lite lindring...
På morgonen så kände jag mig lite bättre, trött som bara den men egentligen så hade jag inte ont. Men det skulle inte dröja många timmar tills det började igen och vid 3 eller 4 attacken så fick Adde äntligen iväg mig till akuten. Smärtan var hela tiden och febern var hög. Kräkningarna kom mer sällan men jag var extrem illamående och ville inte lämna badrummet. Efter ett samtal med sjukvårdsupplysningen och till slut orkade jag inte vänta längre....
Väl på akuten så fick jag sitta och vänta mellan 17.30-20.30 innan någon pratade med mig. Jag fick komma in och ta lite prover och sen fick jag gå ut i väntrummet igen. Hela upplevelsen var ett skämt och jag hade tur för just då hade jag inte speciellt ont...
Vid 21.00 började jag ha riktigt ordentligt ont och jag kunde inte sitta kvar längre. Adde började märka att det snart var dags för ett riktigt utbrott från min sida och försökte allt för att någon skulle ta och träffa oss eller för mig att få lite värkmedicin. Han blev nog ganska arg på några av sköterskorna och tillslut så började de att fatta. Efter många besök på toaletten och extrem smärta - så fick jag tillslut gå in ock lägga mig i ett rum. Då grät jag och hade så ont att jag inte kunde gå raklång och höll mig för sidan så hårt jag bara kunde... i hopp om att det skulle göra någon skillnad. När jag kommer till rummet frågar sköterskan mig, "Är det där du håller som du har ont?". Ehm, ja, det har jag ju sagt de senaste 5 timmarna.... Tror att hon fick lite eld i baken då eftersom nu insåg dom att jag kanske har en inflammerad blindtarm eller något som var akut....
Efter en timmes gråtande och en Adde som verkligen gjorde allt han kunde så fick jag äntligen träffa en läkare. Han frågade frågor och jag grät... Han tryckte på min mage och sida, hårt och jag grät ännu mer... Han konstaterade att han trodde det var gallblåsan som det var problem med och sa att jag skulle få läggas in och att jag skulle få ordentlig smärtlindring på en gång...
Efter över ett dygn med enorma smärtor och en jobbig känsla om att jag höll på att dö, så fick jag äntligen lite klarhet i vad det skulle kunna vara för problem och mest av allt så skulle jag få hjälp. Adde satt bredvid mig och höll mig i handen och försökte få mig att tänka på annat medan jag väntade på att få smärtstillande. Det tog sin lilla tid, för efter 30 minuter var Adde tvungen att säga till dem att jag skulle få smärtlindring... Men tillslut kom det en sköterska och gav mig en spruta smärtstillande, dropp i handen och sen kom det en annan och försökte sätta ta blod.
Eftersom jag redan hade tagit blod i högra armvecket tidigare på dagen så skulle de testa med det andra, och eftersom jag är ganska svårstucken och har väldigt tunna blodkärl var det svårt att få tag i blodet. Efter försöket i armvecket, testade dom handen, sen ena foten och sedan andra foten och i fotknölen... Med inga resultat... Dom bestämde att eftersom jag inte skulle opereras på natten att dom skulle sluta tortera mig och ta blodet på morgonen istället...
Strax innan 01.00, så klev jag innanför tröskeln på Urologiavdelningen tillsammans med Adde och fick då säga hejdå till min älskade make som hade tagit så god hand om mig för att lägga mig i en sjukhussäng och hoppas att jag skulle må bättre. Mycket jobbigt!
Sen blev det ombyte till sjukhuskläder och jag fick en säng, dropp och mer smärtstillande. Jag la mig i sängen och mådde bra för första gången 2 dygn....
Ett par "attacker" under natten motverkades med mer smärtstillande men annars sov jag ganska lugnt till kl 6. Eftersom jag knapt hade något batteri kvar på mobilen och jag läst ut min bok som jag ganska smart fått med mig när vi åkte till akuten, så blev det en ganska trist morgon. Adde skulle komma lite senare med grejer och jag skulle bara ligga still.
Strax innan 8 hämtade dom mig och skickade ner mig på ultraljudsundersökning och sen upp till rummet igen. Ganska trist att vara sjuk egentligen =) Sen träffade jag läkaren och han bestämde att vi skulle ta en skiktröntgen under dagen... Det enda dom visste var att det INTE var gallsten.
Adde kom på sena förmiddagen med fler böcker, min dator, laddare och hygienartiklar. Älskade make! Sen satte han sig bredvid mig och vi hade det ganska mysigt där... Jag hög på morfin och han mindre orolig... =)
Sen strax efter 13 så fick jag åka ner på skiktröntgen. Utanför träffade vi Grevinnan som kom på ett litet besök. Tack för det gumman! Vi hann prata några minuter och så åkte jag in till röntgen. Sen var det upp till avdelningen igen. Jag var så glad eftersom jag inte riktigt hade ont längre... Nu kändes det bara som ett obehag i sidan...
Vid 15 var det rond och läkaren kom tillbaka och skulle prata med mig, men han skulle bara kolla om resultatet på röntgen kommit så skulle vi prata. Sen lämnades jag ifred ett tag. Men efter någon timme började jag och Adde undra om läkaren inte skulle komma snart. Och efter några fram-och-tillbaka med några sjuksystrar så kom läkaren äntligen tillbaka vid 17 och berättade att jag hade njurstenar. En i höger njure som var på väg ut och därför gjorde det så ont. Och en i vänster njure som inte hade gjort något väsen av sig.... Han förklarade också att det fanns inte så mycket man kan göra utan att det är bara att låta den komma ut av sig själv. Dock skulle jag få massor med smärtlindring och det skulle förmodligen hjälpa. Om jag ville så var jag välkommen att åka hem igen....
Självklart ville jag hem. Så med fickorna fulla av starka värktabletter åkte vi äntligen hem igen. Och det var så skönt att vara hemma. Tyvärr, tror jag nu i efterhand att det egentligen hade varit bättre att stanna en natt till, för nu började det hela om igen... På sjukhuset var jag ju fylld med smärtstillande hela tiden och kände då inte av "attackerna" som kommer med jämna mellanrum. Men det gjorde jag nu...
Dessa 1 ½ veckor hemma har varit svåra... Jag känt mig otroligt liten fast ändå ganska stark. Jag har haft otroliga smärtor, feber, ont i kroppen, illamående hela tiden och en oro att det ska bli värre. Men nu lite i efterhand så har jag haft sämre dagar och bättre dagar... Jag har läst massor med böcker, tittat ganska mycket på film, har ignorerat datorn och mejlen, drukigt mycket vatten, spenderat mycket tid i badkaret och skaffat mig en vetekudde som verkligen hjälper, myst med min man och blivit omhändertagen. Jag vet att min man gör vad som helst för mig. Än är det ju inte över, jag har fortfarande ont i sidan och jag går på värktabletter, inte varje dag men ibland. Ibland känner jag mig frisk, ibland orkar jag inte ta mig ur sängen... Men det är så det är antar jag... Nu vet jag att om detta händer igen ska jag åka till akuten direkt och få hjälp, och jag vet också att det kan vara så att det aldrig händer igen...
Läs även andra bloggares åsikter om Njursten, Njure, Gallsten, Gallblåsa, Blindtarm, Akuten, Sjukhus, Morfin,
Contact me at mail@karoleen.se .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar